Steven Austad

Steven Austad innehar Protective Life Endowed Chair of Healthy Aging Research vid University of Alabama at Birmingham, en position han tillträdde 2021, och grundade UAB:s Nathan Shock Center of Excellence in the Basic Biology of Aging [1]. Han är också senior vetenskaplig chef för American Federation for Aging Research [1].

Innan sin akademiska karriär arbetade Austad som lejontämjare och viltfångare, och hans väg in i åldrandebiologin växte fram ur fältstudier av pungråttor [1]. Han upptäckte att pungråttor som lever på Sapelo Island, en barriärö utanför Georgias kust utan naturliga rovdjur för pungråttor, hade långsammare kollagentvärbindning, senare fortplantningsåldrande och omkring 25% längre maximal livslängd än pungråttor på det rovdjursrika fastlandet [1]. Fyndet blev ett grundläggande bevis för den evolutionära teorin att åldrandetakten i sig kan utvecklas som svar på yttre dödlighetsrisk, eftersom djur med lägre predationstryck evolutionärt gynnas av att investera mer i långsiktigt vävnadsunderhåll.

Austad är den ena hälften av ett av de mest kända vaden inom åldrandeforskningen. År 2000 slog han vad med biogerontologkollegan S. Jay Olshansky om 150 dollar att någon som lever idag kommer nå minst 150 års ålder år 2150, ett vad Olshansky tog motsatt sida av [2]. Vadet är utformat så att insatsen växer i ett investeringskonto under den 150-åriga perioden. En artikel i Nature 2016 rapporterade att den växande potten redan fått de två männen att dubbla sitt vad, och bevakningen av vadet beskriver den slutliga utbetalningen, om fonden får växa under hela de 150 åren, som potentiellt uppgående till hundratals miljoner dollar för vinnarens arvingar [2][3]. Austad har tagit den optimistiska sidan av vadet och argumenterar för att framsteg inom geroscience rimligen skulle kunna förlänga människans maximala livslängd långt bortom dagens bekräftade rekord på 122 år, som innehas av Jeanne Calment [3].

Austads egna offentliga uttalanden är mer nyanserade än vadet ensamt antyder: han har i intervjuer argumenterat för att han inte förväntar sig att radikal livsförlängning kommer från någon enskild "mirakelsubstans", utan snarare från en kombination av insatser som var och en angriper olika biologiska åldrandemekanismer samtidigt, en mer stegvis position än vadets utformning antyder [3]. Han har också varit en tydlig förespråkare inom fältet för att ta grundläggande jämförande biologi, studier av naturligt långlivade arter som pungråttor, valar och nakna mullvadsråttor, lika seriöst som arbete med vanliga laboratoriemodellorganismer som möss, och argumenterar för att evolutionen redan löst en del åldrandeproblem som forskning enbart i labbmiljö riskerar att missa [1].

Som senior vetenskaplig chef för AFAR har Austad en roll inom ideell bidragssamordning snarare än en roll som bolagsgrundare eller produktförsäljare, vilket skiljer hans kommersiella exponering från flera kollegor i denna referens som har ägarandelar i bioteknik- eller kosttillskottsbolag vars produkter de också marknadsför. Tillgänglig rapportering visar inte att han har en jämförbar ägarandel i något longevity-kosttillskotts- eller läkemedelsbolag.

Slutsatsen: Austads pungråtteforskning är ett genuint viktigt, granskat bidrag till evolutionära teorier om åldrande, och hans vad med Olshansky är ett verkligt, offentligt dokumenterat vad snarare än ett PR-trick, strukturerat med en faktisk spärrkontoarrangemang. Men Austads egna mer försiktiga offentliga uttalanden om stegvisa framsteg med flera insatser är betydligt mer återhållsamma än den slagkraftiga "150 år 2150"-framställningen som får mest medieuppmärksamhet.