Cynthia Kenyon

Cynthia Kenyon tog sin doktorsexamen vid MIT 1981 under handledning av Graham Walker, med studier av bakteriers DNA-skaderespons, och gjorde därefter postdoktorsforskning hos Sydney Brenner, som etablerade C. elegans som modellorganism i laboratoriet [1][4]. Som biträdande professor vid UCSF vände hon sitt labb mot en fråga som då betraktades som ett vetenskapligt återvändsgränd: om åldrandet självt kunde manipuleras genetiskt [3].

1993 publicerade Kenyon och kollegor artikeln "A C. elegans mutant that lives twice as long as wild type" i Nature. Studien visade att maskar med en mutation i en enda gen, daf-2, levde ungefär dubbelt så länge som normala maskar samtidigt som de i övrigt verkade friska och aktiva [4]. Avgörande var att artikeln också visade att en andra mutation, i genen daf-16, helt kunde upphäva den förlängda livslängden, vilket bevisade att daf-2:s effekt gick via en specifik genetisk väg och inte via någon generell, svårtolkad stressrespons [4]. Det var en av de första tydliga demonstrationerna av att en enda genmutation kunde förlänga livslängden avsevärt hos någon organism, och den lade grunden för det moderna fältet åldrandegenetik. Daf-2 visade sig nämligen ingå i insulin/IGF-1-signalvägen, en väg som senare visats påverka livslängden hos flugor, möss och, via genetiska associationsstudier, människor [3][4].

Med detta och efterföljande arbete som grund grundade Kenyon 1999 Elixir Pharmaceuticals tillsammans med åldrandeforskaren Leonard Guarente, med målet att utveckla läkemedel riktade mot samma longevity-vägar som identifierats hos maskar [1]. I november 2013 anslöt hon sig till Calico, det Alphabet/Google-finansierade longevity-bolaget, som rådgivare, och blev 2014 heltidsanställd som Vice President of Aging Research. Hon lämnade därmed en akademisk position för att leda åldrandeforskningen inom en av branschens bäst finansierade företagssatsningar [1].

Kenyon har öppet berättat att hennes egen maskforskning ändrade hennes personliga kost: efter att hennes labb funnit att glukos förkortade maskarnas livslängd, och att en mutation som efterliknade minskad insulinsignalering skyddade mot effekten, sa hon i intervjuer och porträtt att hon personligen slutat äta högglykemiska kolhydrater som bröd, pasta och ris. Resonemanget var att om socker förkortar livslängden hos maskar via en bevarad insulinsignalväg, är det rimligt att som försiktighetsåtgärd minska sitt eget sockerintag, även utan en avslutad humanstudie som bevisar samma effekt [2]. Hon har varit tydlig med att detta är ett personligt val grundat på mekanistisk rimlighet, inte ett påstående om att hon bevisat att kosten förlänger människors livslängd.

Som chef på Calico bedrivs Kenyons nuvarande forskning inom ett privat bolag som inte publicerat lika flitigt eller öppet som ett akademiskt labb normalt gör, ett strukturellt drag hos Calicos forskningsmodell som oberoende åldrandeforskare vid upprepade tillfällen påpekat gör det svårare att bedöma bolagets interna framsteg jämfört med universitetslabb som publicerar i öppna, granskade tidskrifter [1]. Calico har bara offentliggjort ett fåtal större fynd sedan starten 2013 i förhållande till investeringens storlek, även om bolaget publicerat en del granskat arbete, bland annat om naken mullvadsråttans biologi.

Slutsatsen: Kenyons upptäckt av daf-2 1993 förblir ett av de viktigaste och mest grundligt replikerade fynden inom åldrandegenetik, och den utlöste direkt decennier av forskning om insulin/IGF-1-vägen över artgränser. Hennes efterföljande flytt till en välfinansierad men förhållandevis sluten företagsmiljö på Calico innebär att det senaste decenniets arbete är betydligt svårare att oberoende verifiera än hennes banbrytande akademiska artikel.